Jag har aldrig varit en Trekkie, men jag får nog ändra mig eftersom den här filmen verkar så SJUKT bra! Och eftesom originalserien ligger på Netflix så är det väl bara att börja titta.

 

 

 

 

 

Sista romanen vi ska läsa till litteraturkursen är Jeanette Wintersons Written on the Body. De andra böckerna vi har läst (Frankenstein, Wuthering Heights, To the Lighthouse) har varit jättejobbiga att ta sig igenom bara för att det känns som ett tvång att läsa. Jag har någon spärr som sätter stopp för läsentusiasmen i sådana fall. Men inte när det gällde den här boken. Jag gillar (nästan) allt med den. Berättarperspektivet (man vet inte om det är en man eller kvinna, man får knappt reda på någonting om henom), anekdoterna om före detta flickvänner och pojkvänner, och alla fina reflektioner berättaren har. Det enda som jag har problem med är att slutet kom så abrupt, men till och med det gillar jag motvilligt, just för att det passade den här historien så himla bra.

 

Idag har jag fått sommarjobb!

 

 

 

 

 

En annan tv-serie som jag alldeles nyss har upptäckt är Doctor Who. Skäms nästan lite för att jag inte har insett storheten med det tidigare eftersom det är precis såna här eskapistiska, flummiga saker jag faller handlöst för. Så jag checkar ut från verkligheten ett tag, vi ses igen om fem säsonger!

 

 

Förut satt jag och googlade bilder av Jennifer Lawrence. Som man gör. 

 

                              

Kom på att eftersom hon är ungeför coolast i hela världen så borde jag försöka bli mer som henne.

 

Så jag stack och köpte hårfärg och blev brunhårig.

 

När en till på torsdag ska läsa Wuthering Heights och bara är 40 sidor in i den än så länge. När en till samma dag också ska skriva ett två sidors arbete om viktoriansk litteratur som en fick reda på att man skulle göra för ett par dagar sedan. När en till (helst) idag ska vara färdig med sin B-uppsats och skicka den till sin opponent. När en ska läsa sin opponents uppsats och ge henom lite bra konstruktiv kritik på den. När en ligger efter med två uppgifter och en veckas läsning i sociolingvistiken.

 

Då.

 

Då är jag ganska stressad.

Igår var det fest i vår lilla tvåa i Nybro. Mycket lyckat och därför har jag idag varit ganska seg. Gästerna som sov över ville att vi skulle kolla på Hannibal idag, den nya serien. Jag måste säga att jag inte var överdrivet entusiastisk till en början, men nu är jag totalt jäkla frälst i den. LÄNGTAR till nästa avsnitt! Plus att Eddie Izzard ska göra ett gästinhopp om några avsnitt, så grymhetsnivån bara stiger och stiger.

 

 

 

 

Helt fast i det här albumet. Fall Out Boy är annorlunda än för några år sedan men nästan bättre än någonsin!

1. Kollat på Jamie Oliver's Food Revolution. För att, ni vet, jag gillar Jamie Oliver och just den här serien är sjukt intressant.

 

2. ...

 

Jaa, det var väl i princip det. Vad bra att du har så mycket vettigt för dig, Malin.

När jag jobbade i kundtjänst (som såklart inte bara skulle hjälpa kunderna, vi skulle ju vara så vänliga att sälja på dem något också) så var det flera gånger dagligen tal om vad vi hade för mål. Antal samtal per timme, antal sälj per vecka, maxtiden för varje samtal osv. Hela den världen var helt besatt av MÅL. När man hade klarat sitt mål för dagen kom en person och frågade om man ville höja sitt mål så att det ännu lite bättre för en (och företaget fick sälja lite mer). Om man sa ”nej, jag är nöjd såhär” så sa de ”jodå, det kan du, kom igen bara”. Då sa man ”jaha” och så gick de därifrån. Och det hade säkert fungerat jättebra, om jag hade varit en sån människa som kunde jobba mot siffermål.

 

Jag KAN INTE jobba mot mål. Jag klarar inte av att ha en siffra längre fram som säger att hit ska du, du ska hiiiit, kom igen nu! Jag klarar inte av det. Jag klarar inte av det när andra sätter mål åt mig, och jag klarar inte av att sätta mål åt mig själv. Jag funkar bara inte så. Det gäller vad som helst, skola, jobb, löpning, livet. Jag gillar inte att ha mål. Jag jobbar som bäst när det är kravlöst (det är väl ironiskt nog då som jag uppnår de där förbannade målen). Jag jobbar som bäst när jag får hålla min egen takt och göra saker på mitt sätt utan att folk ska in och peta och föreslå ändringar här och där ”så det går ännu bättre”.

 

Ibland känns det som om jag är ensam om att känna så. Men så kan det väl inte vara?

 

Igår stack jag och Thommy ner till Karlskrona och hälsade på Sanna och Emrik. Vi åkte till en avlägsen bowlinghall och körde dicobowling (det coolaste som fanns på mellanstadiet ju!). Sanna och jag vann STORT!